Juli

Juli
Nicktistlar

fredag 3 juli 2015

Dag tre och.......

Lördagen var det dags för "Regions day", vi skulle åka till Cesis. Den staden låg dryga en och en halv timmes bussresa nordost om Riga. Stressig frukost kl åtta och så i väg på skumpiga vägar gjorde att min stressmage gjorde uppror, två gånger var jag tvungen att få stopp på bussen och in i skogen. Men jag blev ju ompysslad och när vi väl kom fram så knoppade jag in i baksätet en trekvart när de andra gick och övade inför kvällens konsert. Så småningom hittade jag fram till den gamla borgen där de andra stod och sjöng. Jag hade ett kyrktorn att gå efter och sen kunde jag gå på ljudet när jag närmade mig. Satte mig ner som åhörare och sjöng med lite grann ibland.
När det var dags för storkören att öva Uti vår hage fanns ingen annan svensk dirigent än vår Åsa så hon gick ner och dirigerade med stor pondus. Efter nån timmes övande var det dags för lunch, jag och min mage hoppade dock över den.
Några satt i solen direkt på den något regnfuktiga gräsmattan

Andra återigen valde att sätta sig i skuggan.

Efter lite stadsrundvandring var det dags att gå till kyrkan där ett antal körer höll egna konserter. Det var den ena kammarkören efter den andra så det blev ganska tungt till slut. Vi skulle egentligen varit med där men det hade blivit någon miss. Det hade annars varit kul att riva av Summan kummar mitt all verklig skönsång. Vi fick dock tillfälle sen i parken där vi och sju andra körer fick framföra tre sånger var. Vi sjöng gotländskt, Den blomstertid... Summan kummar och Soli gynnar hälle.
Här är en av de andra körerna som sjunger medans vi väntar på vår tur.

Kl. tjugoett var det dags för konsert vid borgen, mycket publik hade samlat sig och stämningen var god. Åsa klarade även nu av dirigeringen av Uti vår hage med glans. Konserten slutade fram mot elva med att vi för andra gången sjöng Saule Perkons Daugava och allra sist Put Vejini som är den lettiska hymnen som följt med sen starten i Riga 1995.
Efter  en lång bussresa med en hel del spontansång så var vi hemma på vårt hotell en bit över ett så klockan hann bli en del innan vi kom till ro.

Dag fyra.
Frukost beställd till klockan sju, ingen hotellfrukost direkt utan mera lite av vi tager vad vi haver. Te eller kaffe, macka med pålägg. Ingen gröt, ingen äggröra, bacon eller prinskorv lite småtorftigt med andra ord, inget direkt man stod sig på. Därefter i väg till skyttlarna för färd ut till Mezapark och dags för gruppfoto när vi passerade sångarstatyn.
Hela vägen ner till arenan så höll de på och plockade upp stånd för försäljning av allt mellan himmel och jord vad det gäller souvenirer, mat och dryck. När vi kom fram så var det så gott som tomt så jag passade på att föreviga åskådarplats och själva sångararenan.
 Stort är bara förnamnet.

Karin, min tenorkollega både här och i Öronfröjd, och jag skulle leta upp skylten med vår column 18. Den skulle gå i täten när vi tågade upp på scen. Men den fanns ingenstans hur vi än letade, när jag efter att ha gått runt ett bra tag utan att hitta så gick jag ut mot grind fem, och där utanför på vägen stod skyltkillarna arton till tjugoett, äntligen. Nu skulle jag bara hitta Karin igen...
Vi kom på plats till slut bakom vår skylt och sen var det dags för provintåg. Från ett tiotal olika platser kom vi intågande, enligt speakern var vi c:a sextio procent av hela kören som var med. Och till råga på allt så var de inte riktigt nöjda med intåget så vi fick göra om det. Nästa gång gick det tydligen bättre så äntligen kunde vi få sätta i gång med genrep inför kvällen i den gassande solen.
Alla sätt är ju bra för att skydda sig mot solen och Karins paraply duger
lika bra i sol som i regn.
När vi suttit där ett par timmar blev det en liten tillfällig kort paus och Karin sa att får jag inte mat nu blir jag på dåligt humör. Vi i väg ner till mattältet men icke, klockan tre skulle de börja utspisa. Men va f-n, vi som fick en torftig frukost kl sju ! Vi blev hänvisade till mattälten så det blev ett grillspett och en kall öl under tiden nästan hela kören fortsatte att öva. Efter att vi ätit och druckit ur så tog vi oss upp och stämde in i sången. Den fortsatte fram till femton, en halvtimme innan hade Karin gått ner och satt sig i skugga. Men vadå, hon har ju ändå fyllt åttiotre! Se för övrigt på headern, där satt vi alltså från nio till femton i gassande sol. 
Efter att ha fyllt på vattenflaskor lite klädombyte m. m. så var det dags för slutkonsert. Då kom ju de andra fyrtio procenten och skulle vara med. Något oredigt när de inte varit med tidigare blev det, helt rätt blev det ju inte. Våra norska kamrater som jag fick hjälp av att hänga med i Telemark springar stod till slut en bra bit i från mig. I stället hade jag ett gäng estniska tenorer på ena sidan och på den andra ett gäng litauer. I ryggen hade vi femhundra andrabasar så vid vissa tillfällen vibrerade hela jag. Raksta, raksta säger jag bara. Dans, solistsång och tal av den lettiska presidenten ingick. Mot slutet kom Saule Perkons Daugava för tredje gången och efter jubel och rop efter dirigent och pianisten tillika kompositören så blev det även en fjärde gång ! 
länk till Solen Åskan och floden Daugava:   https://youtu.be/WeovGfNEEsk 
När vi sen avslöt med Put Vejini så var den lättrörde lilla jag nära att bli tårögd. Nu är det slut, kan jag vara med nästa gång, blir det nån nästa gång ?
När sången var slut så utbröt en riktig sångaryra, alla bekransade tjejer slängde i väg sina kransar och den som fick den slängde den vidare. Pågick ett bra tag så Karin tyckte till slut att nu får de väl behärska sig, lagom så fick hon krans kastad på sig. Den satte hon på huvudet och behöll hela kvällen. 
Efter att ha samlat i hop oss alla gotlänningar kom vi fram till bussen och till hotellet. Där hade lettiska teven eftersändning på hela konserten. Två timmar och trettioen minuter, och jag stod nästan hela tiden under den. Vi var dock hungriga så jag och tre till gick till en restaurang två kvarter bort. När vi suttit och ätit skulle vi gå hem. Men det var knappt att vi kunde släpa oss hem, jag hade trötta fötter, stela knän, kramp på baksidan av låren. Men hem kom vi och jag var den som gick direkt till sängs. En minut över tolv konstaterade jag. När min rumskompis kom frågade han om jag sov, ja sa jag sen snarkade jag igen.

Dag fem.
Sovmorgon äntligen, visserligen info om tider kl nio men frukost efter det. Sen gick polare Per och jag på stan. Runt i gamla stan med restauranger, souvenirtält och affärer ock lite kultur. Jag gick i domkyrkan med två tjejer, Perra åkte rundtursbåt var och en blir klok på sin tro som de säger. Domkyrkan höll på att renoveras men invändigt fick man gå. Den var ungefär tre gånger så stor som vår domkyrka konstaterade vi. Sen låg det ruiner av det gamla ursprungliga klostret bredvid med en utställning av smide, kanoner, granatkastare, kanonkulor, gravstenar och en massa annat som var lite svårt i bland att veta vad det egentligen varit. Mycket var gamla utsmyckningar av hus och kyrkor. Ganska intressant för en otroende kyrkoskådare.
Förrän vi äntrade de fyra minibussarna till flyget var det avtackning av Åsa.
Och vår lilla sextonåriga ledsagare under alla dagar hade naturligtvis kommit en sista gång för att se att vi kom ordentligt i väg. Och hon hade även en överraskning för oss sa hon. Plockade fram en tvärflöjt och sjöng och spelade en visa för oss innan hon överlämnade en på se godis till Åsa.

Bussarna körde i stort sett i kapp ut till flygplatsen och snart hade vi checkat in och satt på planet.
Flygbuss, båtbuss och sen båten hem med flera lyckligt sovande gotländska korister i stolarna. Strax efter tre på natten till tisdag kunde jag krypa ner i min egen säng. 
Nu är det bara att se fram mot nästa gång om några år. Jag har ju ännu några år till Karins åttiotre så ännu hänger väl gubben med. För så förbaskat roligt är det !!










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar