Annorlunda, men trevlig klassträff.

Blev inbjuden som födelsedagspresent för ett tag sedan. Dottern till en mina klasskamrater från första klass ville bjuda sin mor på en överraskning. Hon bjöd in de av oss klasskamrater som hon kunde hitta här nere. Vi var inte så många i klassen från början och en del har lämnat oss , en del för evigt, en del finns på fastlandet. 
Dottern och hennes familj stod för festplats, festföremålets föräldrahem, och trerätters middag som de själva fixade, och vi fick inte skvallra så hon fick höra nåt. Jag spelade golf med en av hennes kompisar förra lördagen och höll på att försäga mig, men tydligen så hade hon blivit misstänksam ändå eftersom hennes man inte medgav att de skulle åka med sina kompisar på annat i går kväll.
Vi fem som kunde komma i går kväll tog emot henne i köket med sång och hurrarop när hon och hennes man anlände. Efter lite välkomstdrink med snittar satte vi oss in till dukat bord, vi sex gamla klasskompisar och hennes man som fick sitta med. Sen blev vi uppassade av dottern och hennes man. Creme ninon, god förrätt, helstekt entrecote med tillbehör, god varmrätt, och som avslutning en citronparfait, godast, avnjöt vi. Till detta serverades viner, alkoholfria för oss som körde.Allt avrundades med kaffe där vi på bestämdaste tackade nej till kakor.

Mycket avhandlades under tiden vi åt och drack, en hel del gamla minnen från skoltiden, en hel del om hur det såg ut därute i Havdhem på den tiden vi växte upp. Många av de gamla originalen, affärsägarna, alla de olika affärerna, bensinpumparna, kaféer och banker. Och inte minst Närstens kiosk där man kunde köpa i stort sätt allt från ettöres kola till lösa cigaretter som smygröktes nere i skolhagen.
Eftersom vi inte är samlade så ofta blev det ju en hel del även hur vi tillbringar tiden nu som pensionärer allihop. Lite jämförande av olika krämpor som av ålderns rätt börjar komma. Men vi kan nog säga att vi är förhållandevis  välbehållna allihop. Ett himla roligt initiativ som dottern hade tagit, en mycket trevlig klassfest där inte någon av oss hade fram nån kamera. De enda kort som vi såg var skolfotot från andra klass, från första har vi inget, vi kunde inte stå still som förklaringen tydligen löd. Tjugohundraarton är det sextiofem år sen vi började ettan.
Skulle vara kul om vi kan ses igen då, den som lever får se.