Sorg och glädje hand i hand.

  Blev tillfrågad för ett tag sen om jag kunde vara fanbärare på en begravning. Sa som det var, att visst står jag som andre fanbärare i PRO Visby men har bara fått rycka in en gång för ett  antal år sen. Men eftersom jag har haft en hel del kontakt genom åren med den bortgångne så sa jag att jag tar det som ett hedersupp-drag. Så visst kan jag ställa upp för distriktet men helst inte ensam. Nu ordnade det sig med distriktets ordinarie  och han blev glad för att få hjälp för hur det än är så blir det lång tid att stå där med fanan.

  Första gången jag träffade den döda var hon precis nyutexaminerad distriktsköterska och jag var ett öronbarn fem-sex år gammal. Hon kom hem till mig och spolade ur mitt öra samt gav en pennicilinspruta i rumpan var dag i nästan två veckor. När hon gjort sitt läste jag för henne ur en bok varje gång, jag hade lärt mig när min två år äldre syrra började skolan. Senare träffade jag på henne i vuxen ålder då vi sjöng i samma kyrkokör i Hemse. Vi mindes båda då vårt första möte och skämtade om det ibland.

  Nu kom vi ut till kyrkan och jag träffade på idel bekanta. Kantor Ulf som åkte med sin dotter in till oss Öronfröjdare som hon ledde i många år. Paret som skulle sjunga där han sjöng tenor tillsammans med mig i kyrkokören. Och en hel del till av begravningsgästerna nickade till hälsning när de fick se mig. En fin och lätt begravningsceremoni följdes av en stund i församlingshemmet. Kantor Ulf hade inte anmält närvaro men han tyckte det kunde vara roligt och prata med mig och om Öronfröjd så han fick plats han också. Så vi satt där han jag och min förste fanbärarkamrat och pratade. Folk brukar säga att jag pratar men jag hade svårt att få ordet med dessa herrar som bordsgrannar, nejdå, jag var med jag med. Många fina ord blev sagda om den döda av gästerna och så kom en av mina gamla sångarvänner från förr och frågade. Vi är några stycken som funderar på att sjunga en sång, kan inte du Anders hänga med i tenoren. Jo, och Ulf i basen sa jag och så blev det. En liten minikör sjöng Soli gynnar hälle helt orepeterat men mycket uppskattat. Några tal till och jag sa till min kamrat att det kanske var dags. Han skulle ända till Fårösund så vi bröt upp tillsammans med de flesta andra och åkte hemåt. Som sagt en sorglig anledning för att återse flera gamla vänner och bekanta. Sov gott Sigrid.