Skjutfältet åter igen.

Började en Gotlandruntvandring för åtskilliga år sen och har gått en bra bit med olika medgångare. Och långa intervaller mellan gångerna har det också blivit. Har västsidan från Ygne och ner till Petesvik kvar.
Så häromdagen frågade jag syrran om hon skulle hänga med längs skjutfältet innan dom slår igen för allmänheten. Absolut sa hon, jag hänger med. Så i dag sitter jag här och har en något spattig gång, ont i fotlederna och lite träningsvärk i övrigt. Det är en otrolig skillnad att gå en mil på golfbanan och att gå den i ibland obanad terräng, ibland nere i strandgrusen med dess lutning, men visst, vi gick även på stigar och vägar.

Här står syrran vid startpunkten, Lillklint längst åt norra delen 

av fältet. Som ni ser så är det avspärrat så ingen obehörig ska komma in. 

En gran på klintkanten, knappt metern hög men en otrolig massa kottar.

Nu har vi banat oss fram till Korpklint och den här  står lite söder om själva klinten.

Lyckades ta oss ner till nedre platån väster om den gamla rälsskjutbannan. Något struligt att

gå där men vi kom så småningom fram till en liten källmyr som ligger där. Vi fortsatte genom 

meterhöga ormbunkar och kom så småningom upp vid söderkanten av Allhagemyr. I oktober

är här fullt av motorcyklar men nu vajade grussloken fint längs med kanten.

Kafferast med gäst, vi tror att det är en Aspvedsbock som tyckte den skulle

få vara med och fika vid Stavklint.

Rast upphör och det gäller att få med allt, man kan skymta boden vid 

rälsskyttebanan i bakgrunden.

Utsikt söderut, Blåhäll ligger nere bakom granarna mitt i bilden.

Vi har kommit nästan halvvägs.

Murgrönan invaderar klintkanten, frågan är om det går att likt Tarzan svinga sig ner

Vi försökte aldrig utan vi gick ner på ett riktigt brant körspår strax norr om Blåhäll.

Sen gick vi in i skogen för att se om vi kunde hitta den omtalade pseudorauken som

skall finnas där. Vi hittade ett jätteblock som rasat ner och det kunde ju vara det.

Så småningom kom vi ner til stranden igen och vi kunde se vårt mål där långt borta.

Den gamla radarstationen som står där längst söderut.

Men först skulle syrran på något skakiga ben ta sig förbi dom här, lite lustigt är det.

När vi var små så skulle hon alltid gå så nära som möjligt kor och hästar, hon skrattade 

åt mig att jag var lite försiktig, eller mycket rädd rättare sagt.

Nu är det tvärtom, jag vet inte riktigt om det var därför hon plockade upp en fin sten

som hon skulle ta med hem.

Till slut var vi framme och kunde konsumera det sista i våra ryggsäckar.

Och vi hade dom här att titta på när vi satt där på trappan.

Krustistel med Cikoria.

Vi slängde in våra ryggsäckar i bilen, sen tog vi oss förbi stängslet söderut och gick nästan fram till

Gnisvärd förbi ett litet fiskeläge med två bodar. Marsängens bodar.

Sen tillbaka till min bil för att åka bort till hennes, för ingen hade lust att gå den knappa milen tillbaka igen.

Fem och en halv timme tog det ganska exakt i sol och värme, som tur hade vi en svalkande bris emot oss.

Klicka på bilderna för att se detaljerna bättre.